Jag blev triggad...

Här om dagen tittade jag på Alexandra Nilsson senaste youtube video där hon pratade om sin anorexia och sin historia bakom det hela. Eftersom att jag har fått många nya följare så kanske ni inte vet men jag själv har gått igenom en ätstörning när jag var yngre och det var fruktansvärt jobbigt. Anledningen till varför jag fick det från början tror jag var för att jag började på Cheerleading. Jag började i ett lag med äldre tjejer där alla var långa, vältränade men även så hade de redan de flesta gått igenom hela puberteten, vilket jag inte hade gjort då. Så då fick jag en skev bild på min egna kropp för att jag jämförde mig med mina lagkamrater. Jag tyckte att de var så himla snygga och jag var så ful... Där och då började jag träna sten hårt och sen gick det bara utför. Mina måltider blev bara mindre och mindre, jag fick skeva idéer om vad jag skulle äta, när jag skulle dricka vatten och att det är ett måste att springa minst 5km om dagen. Jag krigade mig tillbaka och nu idag mår jag bra och har inga hjärnspöken. Eller ja det var ialllafall det jag trodde....

Efter att jag hade tittat ett tag på Alexandras video insåg jag att jag blev triggad. Jag vet inte riktigt vad det var men något fick mig att börja tänka på hur jag ser på mig själv idag, vad jag äter och hur mycket jag tränar. Ibland kan jag komma på mig själv när jag sitter i klassrummet och lyssna på en lärare. Att jag omedvetet tänker på hur min mage ser ut i mina högmidjade jeans. I mitt huvud sitter jag och trycker ner mig själv för att min mage inte är rak och platt som en vägg, att den gör att jeansen ser lite "bubbliga" ut och att när jag kommer hem och tar av mig byxorna kommer min mage ha brutala märken efter en heldag i jeans... Men hallå snälla vad är ens de för tankar? Gumman ska vara glad över att ens har en mage som fungerar! Jag blir irriterad av att det tankarna ens kommer upp i mitt huvud. För jag vill verkligen inte komma tillbaka till då jag hade en ätstörning, det är så jobbigt och påfrestande. Helt ärligt vet jag inte riktigt vad jag ska göra för att undvika dessa tankar men något måste jag komma på. Jag älskar ju min kropp och hur den ser ut. Den är så himla vacker och fri från sjukdomar, de finns inga fel på den så vad spelar de för roll om min mage inte är 100% platt???

Nu när jag tänker efter kan jag ha vissa tankar om mig själv på ett dåligt sätt när jag är på gymmet eller hopar över att träna. Om jag inte tränar tillräckligt hårt, svettas tillräckligt mycket eller är där tillräckligt ofta och länge tycker jag helt plötsligt att jag är ovältränad. En väldigt konstig tanke att tänka men ändå så kan det vara så att jag vill och kan träna hårdare men inte gör det och det kan vara så att jag tänker så som jag gör för att jag just ska träna hårdare. Helt ärligt så vet jag inte men de tankarna måste sluta, det kommer inte att hålla i längden! Har du gått igenom en ätstörning? Dela gärna med dig av din historia <3

Gillar

Kommentarer

nikolinapettersson
nikolinapettersson,
Glöm aldrig att du lever ditt liv för dig och ingen annan, gör det DU mår bra av inte de samhället säger är "rätt"..
Jag blev också lite triggad av hennes video men efter att ha vart ätstörd i så många år vet jag att de verkligen bara förstör en själv ..
nouw.com/nikolinapettersson
oliviamalm
oliviamalm ,
Tack fina du! Ja man måste alltid försöka tänka på sig själv och göra saker för sig själv. Håller med dig, det är bara en negativ sak 😟
nouw.com/oliviamalm