Mitt största självtvivel 

Det här en rubrik som jag var tvungen att rådfråga mina föräldrar om då jag inte riktigt kunde komma på något men tillslut ploppa det upp i huvudet. Självkänsla! Jag känner inte riktigt att jag duger som jag är. Jag vill alltid försöka bli bättre på allt. Om jag bara får hundra likes på en bild på Instagram känner jag mig dålig, om jag inte får bra betyg i skolan känner jag mig dålig, om jag inte klarar något på gymmet känner jag mig dålig, om folk inte skrattar åt mina skämt känner jag mig dålig, om jag inte uppdaterar bloggen känner jag mig dålig. Det kan vara vad som helst som gör att jag känner mig dålig. Vilket jag vet att jag måste öva på men det är svårt!

Jag har gått på x antal möten när det gäller självförtroende och självkänsla men känner ändå inte att jag fick ut hundra procent av det. Oavsett att det var möten varje dag i åtta veckor, tre timmar om dagen och vi bara satt och pratade om just saker som skulle stärka självkänsla känns det inte bättre. Absolut känns det mycket bättre än innan mötena men skulle kanske behöva lite mer hjälp. Sen dess har det gått ett år och jag har gjort stora framsteg. Jag har börjat skolan, börjar prata mer, visar mer känslor. Jag visade inte känslor förut men det gör jag nu. Att gråta var en skam för mig förut men nu kan jag gråta hur mycket som helst. Jag lever ut mina känslor idag!

Någon som alltid stått vid min sida och stöttat mig oavsett vad är min storebror Oliver. Han är en av mina klippor här i livet. Jag kan alltid luta mig mot honom om det är något eller om jag bara känner för att umgås finns han.

Vi två åkte på en syskonresa tillsammans då jag mådde fruktansvärt dåligt i min depression. Vi hyrde en bil, bilade ner till Malmö, bodde på hotell och sen åkte vi också till Danmark. Vi åt god mat, drack gott och skrattade, Men även så grät jag i panik, När bägaren rann över efter att jag försökt hålla alla mina känslor inne. Den skammen jag kände då var hemsk. Han hade fixat så vi skulle ha en bra resa och så började jag gråta i Danmark. Som en bebis grät jag. Det tog aldrig slut och jag ville bara hem. Då kände jag mig värdelös och ville göra allt för att ändra det. Jag kände mig sämst för att jag fick honom att tro att gjorde något fel men det var bara jag som visade mina känslor. Det är inget någon ska skämmas för. Det är normalt att visa sina känslor! Alla ska leva ut sina känslor, det är viktigt!

Detta är en del av @victoriajongard och @moafidelie Januariutmaning för att kickstarta bloggåret. Vill du också delta klicka här

Gillar

Kommentarer